theparisreview:

Self-portrait by Alberto Giacometti. James Lord writes in his introduction, “He works in a state of intimate excitement with his materials, his long strong functional hands never still, never quite clean of contact with his work … The figures and objects are seen by the artist not as pretexts but as ends in themselves and are to be seen similarly by us.”

Pencil Icon

Destruktiv och generös kritik

Det talas ofta om vikten av så kallad “konstruktiv” kritik som är menad att inte bara vara “negativ” utan också föreslå förändringar, ofta genom att lyfta fram positiva aspekter i det kritiserade och basera förslagen på dessa. Jag upplever oftast så kallad konstruktiv kritik som menlös och krystad när det kommer till teori (och ganska ofta annars också). Den rent negativa kritiken (inklusive men inte begränsat till polemiken) har såklart också sin plats och är nog i många fall faktiskt att föredra. Negativ kritik tycks för mig mer givande när det rör sig om frågor som har långtgående konsekvenser. Ibland är det också helt på sin plats med inte bara negativ utan destruktiv kritik, kritik som inte bara pekar på brister och motsägelser etc utan går lägre och faktiskt plockar sönder själva fundamenten för ett visst projekt. Det klassiska exempel på sådan destruktiv kritik är Marx kritik av den politiska ekonomin.

När det inte finns fog för rent negativ eller destruktiv kritik är, snarare än en “konstruktiv”, en generös kritik av mer värde. Att vara “konstruktiv” förefaller för mig snarare vara narcissistiskt då man i regel inte ger upp sitt eget perspektiv utan mer så att säga lockar den kritiserade med förslag i enlighet med ens eget perspektiv. Generös kritik handlar istället om att bortse ifrån sina egna idéer eller åtminstone sätta dem inom parentes, anta det ramverk som den kritiserade har och följa det till det når sin gräns. Det är en gåva ämnad att utveckla ett intellektuellt projekt, utifrån det projektets egna förutsättningar. Det är i en mening (en ganska strikt mening) en “kantiansk” “immanent kritik”; man antar ett objekt, följer dess egen logik och identifierar de inneboende motsättningarna (och möjligheterna!). En som flera gånger lyckades med detta på ett mästerligt sätt var Gilles Deleuze.

Den ena är inte bättre än den andra. Vilken typ av kritik som är adekvat beror helt på vad det är som kritiseras. Det skulle inte skada om fler (inklusive mig själv) oftare ägnade en tanke om det.