Pencil Icon

Ur nyhetsflödet - Mars

  • Diverse prognoser (från ECB, KI och OECD) tror på måttlig tillväxt och fallande arbetslöshet i Europa och i Sverige de närmsta åren. Det finns emellertid fortfarande betydande risker som skulle kunna sprida sig och hämma tillväxten. Så sitt still i båten och hoppas på det bästa så kan det nog bli marginellt bättre för några få.
  • I Sverige var Fas 3 nära ny toppnotering. Nu uppe i 35 500 inskrivna. Förra året fick 63% jobb, men oklart vad för jobb (hel/deltid, fasta/tillfälliga…). Tre av fyra fick arbete med statliga bidrag till lönen. 43% av deltagarna är placerade på privata företag, vilket ger företagen bidrag. Samtidigt har vi fått besked från sossarna om hur de "ska lösa jobbgåtan". Arbetskraften ska “rustas” genom “generösa utbildningssatsningar”, “övergångar” (från arbetslös till arbete) ska subventioneras mer, och skatteincitament ska ge fler fasta jobb. De må vara “emot” Fas 3, men meningslösa och kraftigt subventionerade jobb är de helt klart för. Löfven vill också locka hem industrijobben. Om detta skriver Di.se:

"Svensk export har backat de senaste åren, om än från höga nivåer, och tillverkningsindustrin står för en allt mindre del av ekonomin: Från mer än 20 procent av BNP i början av 2000-talet till knappt 15 procent i dag. … Om Socialdemokraterna ska nå sitt mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 måste cirka 240.000 jobb fram, enligt beräkningar som SEB har gjort åt Di."

  • En utredningsgrupp som allianspartierna och sossarna tillsammans står bakom vill se en högre pensionsålder. Först vill de ge folk rätt att jobba vidare, och sedan vill de reformera det nuvarande systemet med AP-fonderna, men målet är såklart att riktlinjen för pensionsåldern ska höjas. LO påpekar att snittmedlemmen i LO i dagsläget går i pension vid 61 års ålder.
  • I fjol jobbade vi över rekordmycket. “I snitt jobbade svenskarna 4,7 miljoner timmar i veckan utöver sin ordinarie arbetstid – mer än 240 miljoner timmar på hela året. Det är den högsta siffran i SCB:s statistik som sträcker sig tillbaka till 2005.” Förklaringen, enligt Daniel Gullstrand på Unionen, är att ansvar och arbetsuppgifter individualiseras (alltså: specialisering) och att arbetsplatserna blivit mer “slimmade” (alltså: lean och sånt helvete).
  • Ett spännande exempel på aktuell kamp är vad som hänt efter att drygt 200 personer varslades för uppsägning på Öresundstågen. Arbetarna har svarat med underjordisk, självständig organisering med hjälp av en blogg. De förbereder för eventuell vild strejk.
  • FN:s klimatpanel har släppt sin rapport om klimatförändringarna (eller är det bara en delrapport?). Inte mycket nytt, mest bara att det går fortare och är allvarligare än vad som sagt tidigare. Out of the Woods skriver bäst om rapporten.

Apropå “riskmoment” i den globala ekonomin som eventuellt kan störa den modesta “återhämntningen” det talas om:

"Russia’s economic stagnation has exposed the limits of Mr Putin’s political and economic model, which relied on rising oil revenues and allowed him to buy the support of the elite and the acquiescence of the population at large. … Confrontation with the West is one of the main goals of Mr Putin’s operations. Any sanctions imposed will allow him to blame Russia’s economic downturn on the West, though that may not placate the ruling class, with its cash stashed abroad in property and bank accounts."

Pencil Icon

Emot full sysselsättning

Mot vänsterns strävan efter full sysselsättning vill jag resa två invändningar: 1) svårigheten eller rent av omöjligheten att faktiskt genomföra det utan dramatiska, negativa konsekvenser, och 2) målsättningen är förlegad och inte alls eftersträvansvärd.

1. Första punkten handlar dels om att det är strukturellt svårt att bedriva någon politik för full sysselsättning då Riksbanken är självständig, och att ändra på detta kommer att straffas. Men främst är problemet såklart detta med inflation. Rasmus skriver kort om detta och jag hoppas han fortsätter. Mitterrand nämns, vilket också Paul Mattick gör. I Business as usual skriver han:

A sort of anti-Reagan, Mitterrand attempted to counter the recession that had spread worldwide from the United States by such demand-strengthening measures as ‘massive investment in public works and state enterprises’, along with nationalizations of private companies, a 10 per cent increase in the minimum wage, a shortening of the working week to 39 hours, five weeks of yearly paid holiday and a ‘solidarity tax’ on wealth. ‘The results was negative. Financial markets were reluctant to help and French capital took flight abroad.’ Unemployment continued to grow and the franc had to be devalued three times; by 1983 the government made a decisive move in the direction of neoliberalism and focused on fighting inflation.” (s. 73)

Jag är inte alls tillräckligt insatt för att säga något definitivt om inflation, men invändningarna och erfarenheterna är sådana att mer krävs av de som talar för full sysselsättning. Det betyder inte att vi likt högern, er.. förlåt, likt alla politiker över hela spektrat, ska prioritera inflationsbekämpning, men det betyder att förändring som på det ena eller andra sättet är till vår (inte kapitalets) fördel kommer att få märkbara effekter. Att som i princip alla vänsterister ge sken av att vi kan fortsätta precis som nu fast med full sysselsättning, det är falskt och djupt problematiskt. (Förresten var det tiden kring Mitterrands misslyckande Front National fick sitt stora genombrott…)

2. Full sysselsättning ses som något positivt i sig, eftersom arbetslöshet är värre. (Jag hoppas att det är främsta anledningen, och inte för att arbete i sig skulle vara något nobelt, vilket vissa särskilt vidriga politiker ibland häver ur sig.) Det är, även för förment radikala vänsterister, fortfarande omöjligt att tänka sig något annat sätt att leva som samhälle utan lönearbete. Att försöka skapa alternativa sätt till försörjning och förvaltning av vardagslivet som inte förmedlas av penningen är vår verkliga utmaning. Att prioriteringen därför hamnar på full sysselsättning, där sysselsättningen direkt eller indirekt är lönearbete, är inte ett steg i rätt riktning. Den här prioriteringen bottnar inte bara i oförmåga att tänka annorlunda, det har sedan dag ett varit arbetarrörelsens strategi. Det är på arbetsplatsen man, genom organisering, konsoliderar och utövar sin makt. För vänsteristen går tankegångarna ungefär som så att först skapar vi jobb för alla så kapitalet inte kan använda arbetslösheten som ett hot för att pressa ner lönerna, sedan använder vi vår styrka till att förbättra arbetet, höja lönen och minska arbetstiden. Denna gradvisa erövring upphörde med vad vänsteristerna kallar nyliberalismen. (Nu tycks vänsteristerna istället lägga allt krut på att bekämpa nyliberalerna, inte kapitalet, för de har helt missat att spelplanen är fundamentalt förändrad.)

Igen vill jag för tydlighetens skulle påpeka att den här kritiken inte betyder att försvar för “nyliberal” politik. Vi ska inte sänka (den sociala) lönen, men vi bör tänka över hur vi vill ta ut den och hur den fria tiden utnyttjas för att utvidga verklig självständighet. Jag har föreslagit att den sociala lönen tas ut som fri tid (egentligen sänkt arbetstid) för de som väljer ett (i brist på bättre begrepp) “samhällsarbete” som i sin tur “avknoppar” verksamheter och resurser som allmänningar. Det finns säkert mycket att kritisera i det förslaget, men det är ett förslag i en annan riktning.