Pencil Icon

Hopskrivet

Upptäckte för en tid sedan av en slump den lilla antologin Hopskrivet som samlar ett gäng beskrivningar av svenska arbetsplatstidningar, blad och cirkulär etc. Det gladde mig verkligen att få bli upplyst om alla dessa svenska exempel, något som jag inte tror varit så väl känt.

Bredden i format och intentioner är klart inspirerande. Mycket handfast beskrivs små “infoblad” och enklare cirkulär till mer regelrätta tidningar med redaktioner. Betoningen ligger på enkelhet och kommunikation (i kontrast till mer professionalism och ideologi) och förutom hur de konkret har gått tillväga delar flera med sig av sina erfarenheter, både lyckade och misslyckade. Mest intressant blir det med de projekt som av olika anledningar tvingas gå bortom gränsen för den enskilda arbetsplatsen eller till och med branschen; t ex tågvärdarna (utspridd plats), Livstecken (arbetare och arbetslösa) och sjuksköterskestudenterna. Annars är just fokuset på arbetsplatsen och arbetsplatskonflikten det mest begränsande. I princip allt reduceras till en fråga om facklig verksamhet, även om den skulle vara informell och radikal. Lite dikter och så släpps fram, men mest som pynt. Även undersökningen som metod i någon bredare mening är frånvarande. Det är också synd. Men samtidigt därför också en möjlighet, något som skulle kunna introduceras och på så sätt öppna upp för en återvitalisering av bladet/tidningen som idé.

Antologin är oundgänglig som instruktionsbok och inspiration även om redaktörens egenkära och sublimt ideologiska “folkrörelselinje” kan vara smått irriterande. Bäst läses den kanske efter Hopsnackat, första delen i bokserien, som om den har samma tonvikt förmodligen är lika oundgänglig. Till den återkommer jag eventuellt.

Pencil Icon

Rant of rants

907:

Jag avskyr att värva folk till engagemang. Jag tror inte att det går att skrämma folk till organisering, vare sig med fasan inför en fascistisk värld eller ett klimat i kollaps. Istället tror jag att det tenderar att desillusionera människor, skapa handlingsförlamning och cynism. Jag tror att ett starkt symptom på vänsterns kris efter alterglobaliseringsrörelsen (kring millenieskiftet) är hur slogans som “En annan värld är möjlig” blev till “There is no planet B”.

Vi kan hata fascismen. Men vi kan inte förstå den utan att försöka begripa hur den konstituerar en framtidstro hos de personer som söker sig till den.

Vi har ett väldigt centralt problem: En under lång tid geografiskt placerad kris i glesbygden och (fd) bruks- och industriorter. Ja, placerad i meningen att problem genom regionalpolitiska och ekonomiska beslut lastas där, för att skydda tillväxtmotorerna från turbulens. Lika mycket som det globala kapitalet söker “innovativa platser” för investeringar, undandrar det resurser från platser med lägre produktivitetspotential. 
Att leva på en plats under långvarig nedrustning, även om man själv ännu inte fallit hela vägen till botten, föder desperation och hat. Den syns på ytan. I de trasiga vägarna, i de tomma fabriksbyggnaderna, vid de oanvända skyltfönstren.

Och vi måste vara ärliga här. Det finns ingen stor progressiv berättelse som inkluderar dessa platser i någon vision om framtiden. Inte hos några sociala rörelser, inte hos några partier. Tvärtom finns det idag en stark korrelation mellan vänsterns framgångar i tillväxtorter (storstäder och universitetsstäder i synnerhet) och fascisternas frammarsch där krisen som tydligast artikuleras. Vissa av våra strategier återskapar på ett direkt sätt ett spänningsfält där vi förvisso själva växer, men där denna baksida gör det desto mer.

Detta betyder inte att alla i “tillväxtorterna” har det bra. Utveckling och avveckling är för fattiga två sidor av samma mynt. De är olika stigar till bortträngning och fråntagande av resurser och platser. Våra kamper mot privatiseringar och gentrifiering är legitima och centrala i vår samtid. I synnerhet för att en allt större del av Sveriges BNP härrör till fastighetsmarknadens tillväxt (på vår bekostnad). Vi måste därför akta oss för en berättelse där “stadsbon” som sådan blir omvänd syndabock i försök att bryta denna negativa spiral. Att göra det är att glömma bort de verkliga problemen; det ekonomiska systemet, att ojämlikheten är strukturell.

Jag vill säga till er att ni alla måste organisera er. Och att det är dags att släppa dålig personkemi, teoretiskt konstruerade skäl och liknande till att inte göra det. Jag önskar att många av er kom med i Förbundet allt åt alla där jag själv är aktiv. Inte för att ni är skrämda eller skämda till det. Utan på grund av att ni vill delta i skapandet av en ny kollektivitet, en praktiskt byggd framtidsberättelse. Ett nät som sträcker sig över staden med folkkök i kvarterslokalerna, medborgarkontor, lokala bokkaféer, öppna verkstäder, gratis WiFi-nätverk, kollektiviserad barnpassning och allt vi kan drömma om! Vi kan skapa detta. Och vi kan, i brist på reformistisk politik, hitta sätt att genom självorganisering omfördela resurser från rika till fattiga. Genom att ta konflikter mot den fråntagande politiken, men också genom att bygga upp egna verktyg som påtagligt förbättrar människors livsomständigheter.
Vår stora utmaning, som jag ser det, är att vi alla måste sätta diskussionen i centrum för hur vi sprider dessa praktiker och skapar sammanhängande berättelser som även inkluderar inlandskommunerna. Som bygger broar från den ö Umeå riskerar att bli i ett brunt hav. Det är en komplex uppgift, men inte en omöjlig del av ett framtidsprojekt som faktiskt gör anspråk på att faktiskt kunna förändra.

Till er som av någon anledning inte väljer att vara med i samma förbund som jag hoppas jag att vi i alla fall kan hitta en gemensam strategisk syn, med en mångfald av organisationer, nätverk och taktiker för att skapa en framtid att tro på. Vi behöver organiserade strukturer i miljonprogrammen, men också i radhusområden, på universiteten och i medelklassmyllan. För ärligt; Det är urbota dumt att söka efter den mest genuina arbetarklassen. Vi kommer aldrig bygga ett framtidsprojekt om vi inte också når brett, och använder våra olika kunskaper, utbildningar, färdigheter och erfarenheter som verktyg i en gemensam kamp.

Nu är det dags att sluta sörja, och fortsätta organisera ett verkligt och brett framtidsprojekt! Vad väntar vi på?

grupaok:

Käthe Kollwitz, March of the Weavers in Berlin, 1897 — based on an “historical uprising of Silesian workers in 1844, in which the workers decide their lot is intolerable and rally at the mansion of their employer. He calls in the military and in the scuffle that results, a stray bullet kills an old man who had opposed the uprising.”